Hypnotisören på klaviatur

Det finns många duktiga, och geniala, klaviaturspelare som har dykt upp genom musikhistorien. De har bländat oss med sina snabba fingrar, sin känsla för melodi och/eller sin fantastiska låtskrivarkapacitet. Eftersom klaviatur, må det vara ett elpiano eller en orgel, har en sådan bredd när det kommer till tillgängliga toner kan en kunnig musiker skapa stor magi på det svart-vita landskap som ligger under dennes fingrar.
På DanGuitar, i danska Grenå, kan de säkert tipsa om både en och annan klaviaturbaron om du är ute efter inspiration. Beställer du via hemsidan så kan du räkna med DenGuitars snabba leveranser.

En av de riktigt stora klaviaturspelarna, som tyvärr inte finns med oss längre, är Ray Manzarek.
Hans namn för passade nog tankarna till en gångna tiders hypnotisör – en sådan som åker runt i en trävagn och fängslar människor med sina förundrande tricks. Passande för att han faktiskt var en hypnotisör, men i formen av medlem i legendariska The Doors.

Manzarek var i grunden en jazzpianist. När Guitar World intervjuade Robby Krieger, The Doors gitarrist, berättade han att när bandet bildades var Manzarek också något av en profil på UCLA (University of California, Los Angeles). The Doors första spelning var också att agera soundtrack till en av Manzareks studentfilmer.

Bandet gick som bekant från collegeband till något mycket större en så – ett världsfenomen. En stor del av denna framgång låg såklart i Morrisons enigmatiska karaktär. Men den som inte tror att Manzareks innovativa spelsätt har något med saker att göra, ja den tror helt enkelt fel.

Eftersom bandet beslutade att låta Manzarek spela basen på ett elektriskt piano, närmare bestämt ett Fender Rhodes Piano Bass, hade han bara en hand ledig för att spela melodier. Ibland är det begränsningarna som ger upphov till magin.

Manzareks enhänta genialitet går att höra genom hela The Doors låtkatalog, även om många naturligtvis tänker på introt till ”Riders on the Storm”. Det vore dock ett misstag att inte även lägga extra märke till hans känsliga spel på till exempel ”Love Street”, där han skapar en varm fond bakom Morrisons röst.